Om Labranda

Nedanstående texter är hämtade ur en samlad presentation av Labranda och Labrandasällskapet som finns i form av en PDF-fil (ca 5 Mb).
Labranda - en svensk arkeologisk utgrävning i Turkiet
Plan över området
Ett av världens sju underverk
Mellan två kulturer
Axel W Perssons hypotes
Arkitektur och byggnadsteknik
Rekonstruktion
Labranda - en svensk arkeologisk utgrävning i Turkiet

Labranda i sydvästra Turkiet var under antiken Kariens förnämsta kultplats där de äldsta fynden är från omkring 600 f.Kr. De lämningar man idag kan se är huvudsakligen från en intensiv byggnadsperiod på 300-talet f.Kr. 

Labranda ligger på över 600 meters höjd i bergen ca. 15 km från staden Milas, antiken Mylasa. I ett kargt landskap med pinjeträd ligger platsen lummigt inbäddad av valnötsträd, fikonträd och bördiga terrassodlingar. Det är de många källorna med det friska vattnet som gör platsen beboelig. Under åskväder drar källådrorna till sig blixtnedslag och det är troligen därför som platsen varit helgad åt Zeus Labraundos, dvs. Zeus med dubbelyxan. Antikens författare talar om att det här från början låg en helig lund med träbeläte, en xoanon. Tack vare de många inskrifterna kan de viktigaste byggnaderna placeras tidsmässigt i en intensiv byggnadsperiod under åren 380-340 f.Kr.

1948 började en svensk expedition under ledning av Axel W Persson att gräva ut Labranda. Under åren 1949-1960 frilades en tempelanläggning från 300-talet, som kan liknas vid ett andra Delfi. Sedan 1978 pågår en dokumentation av de viktigaste arkitekturlämningarna av Pontus Hellström och Thomas Thieme.

 

Plan över området
1. Gravkammare 7. Östra huset 13. Annex 19. Östra stoan
2. Norra stoan 8. Andron A 14. Andron B 20. Östra propylen
3. Oikoi 9. Terasshuset 15. Källan 21. Södra propylen
4. Västra tempelterassen 10. Det splittrade blocket 16. Västra stoan 22. Östra badet
5. Zeustemplet 11. Källhusterass 17. Andron C 23. Doriska huset
6. Östra tempelterassen 12. Annex 18. Södra badet 24. Östra kyrkan
(P. von Schmalensee, T. Thieme och U. Joneborg)

 

Ett av världens sju underverk 

Byggherrar var Hekatomnos och hans söner Maussollos och Idrieus, alla tre i tur och ordning persiska satraper i Karien. Den som är mest känd för vår tid är Maussollos som även byggde ett stort gravmonument för sig själv och sin syster och hustru Artemisia, Mausoleet i Halikarnassos, ett av världens sju underverk. Samtidigt med mausoleet bygger Maussollos i Labranda och efter Maussollos tar Idrius vid.

Platsen ligger i en sydsluttning och hit ledde en "helig väg". Från Mylasa med en beläggning av stora huggna block som man fortfarande kan se här och där i terrängen. Denna väg var också en förutsättning för att man skulle kunna transportera marmorblocken från stenbrotten söder om Mylasa.

Tempelområdet begränsas av en mur och man kom in i området genom två propyleer dvs. Portbyggnader byggda helt i marmor i form av små joniska tempel.

En monumentaltrappa för sedan besökaren vidare upp mot nästa terrass där Mausolloss Andron ligger, en banketthall med en tempelgavel i marmor. På nästa terrass ligger Zeustemplet som är ett litet joniskt tempel i marmor omgivet av Idrieus´ Andron och en mindre bankettbyggnad som kallas Oikoi. Utanför tempelområdet finns sedan ett mindre stadion och större och mindre gravar.

I Labranda firades varje sommar en femdagarsfest till Zeus ära då man offrade tjurar, får och getter på ett altare framför templet och sedan höll fest på offerköttet i Androner, Oikoi och under bar himmel.

 

Mellan två kulturer

Denna plats har under senare tid väckt ett stort internationellt intresse. I tiden ligger den som ett klassiskt exempel på det sista av den klassiska arkitekturen och den första hellenistiska arkitekturen. I rummet ligger Labranda i skärningspunkten mellan den grekiska och persiska kulturen.

En ogrekisk företeelse som har gjort det möjligt att bestämma byggnadernas funktion och datering är de inskrifter som finns på arkitraverna. Där står på de viktigaste byggnaderna byggherrens namn, vad byggnaden kallas och att den är dedicerad till Zeus.

 

Axel W Perssons hypotes
De svenska utgrävningarna i den sydvästanatoliska helgedomen Labranda i det antika Karien påbörjades 1948 under ledning av professor Axel W. Persson. Den viktigaste fasen Labrandas historia inträffade under den senklassiska perioden på 300-talet f.Kr., när Maussollos och hans syskon härskade mer eller mindre oberoende över denna del av det persiska imperiet.

Emellertid var det inte för att utforska en senklassiska tempelplats som A.W. Persson påbörjade de svenska utgrävningarna i Labranda. Han ansåg att ursprunget till ortnamnet Labranda var ordet labrys, dubbelyxa, som är symbolen för guden Zeus i Labranda. Men dubbelyxan figurerar ju även på det minoiska Kreta och palatset i Knossos kallades labyrint, ett namn som också härleds från ordet labrys. Enligt antika författare hade vidare det kariska folket tidigare bott på öar i Egeiska havet och varit undersåtar till minoerna. När så det minoiska havsherraväldet hade gått under, hade karerna slagit sig ned i Karien. Det kan tilläggas att forskare sedan länge hade ansett suffixen -nd (som i Labranda), -nt (som i labyrint) och -ss (som i Knossos) som förgrekiska. Dessa suffix förekommer i många ortnamn på det grekiska fastlandet, på Kreta och i Karien.

Om man summerar allt detta, måste man erkänna att Perssons teori var genial, att han i sydvästra hörnet av Anatolien skulle finna lösningar på många frågor kring minoiska Kreta, och att han kanske även skulle upptäcka fortsättningen av den minoiska kulturen sedan den hade upphört på Kreta. Persson hade också förväntningar på att finna en tvåspråkig inskrift på både det minoiska och det kariska språket. Emellertid blev resultatet negativt i förhållande till denna teori. Några kariska inskrifter påträffades visserligen under utgrävningarna, men de var av mycket senare datum än bronsåldern.

Trots att Perssons teorier inte infriades, visade sig Labranda under utgrävningarna vara en mycket viktig plats men i ett helt annat avseende, nämligen vad avser antik arkitektur från den senklassiska perioden. Labranda hade återupptäckts i mitten av 1800-talet av den franska forskaren och resenären Le Bas. Först kring ett århundrade senare, år 1932, blev platsen föremål för nya undersökningar. Det var fransmannen Alfred Laumonier som inventerade ruinerna och som följande år mätte upp de synliga lämningarna och gjorde en kort beskrivning. Hans publicerade rapport var till stor nytta för de svenska arkeologerna när de började sina utgrävningar 1948.

 

Arkitektur och byggnadsteknik
Zeustemplet och Propyleerna är klassiska joniska byggnader helt i marmor. Andronerna är även de tempelliknande byggnader som med sin storlek dominerar platsen. Andronerna är försedda med fönster och en nisch på kortsidan. Byggnaderna var till stor del uppförda av en lokal gnejs med väggarna uppförda i en kallmursteknik med två skalmurar förbundna med bindare utan bruk eller kramlor, Idrieus´ Andron står fortfarande med murar upp till takfoten. Höjden är omkring 9 meter.

Fronterna var utförda som tempelgavlar helt i marmor med två antor och två joniska kolonner. På antorna och kolonnerna låg sedan en dorisk arkitrav med triglyf-, sfinx- och metopfris. Gavlarna var sedan krönta med sfinxer och mittakroterier. Denna blandning av joniskt och doriskt uppträder för första gången i arkitekturhistorien i dessa Androner.

Marmorn användes också till fönsteromfattningar, trösklar och golvlister. I porten till Maussollos Andron har man använt både blå och vit marmor.

Till det ursprungliga utseendet hör även färgen. Golven har antagligen varit utförda i röd stuck och extriörerna har dekorerats med röda och blå partier. Mellan triglyferna har det hängt festoner med bronslöv.

Även Oikoi är en byggnad där reglerna för den klassiska arkitekturen bryts. Här var det en dorisk fasad där triglyf- och metropfrisen saknas.

Tekniskt sett är platsen en kombination av kallmursteknik med lokal sten i väggar och terrasser och en klassisk marmorteknik där blocken är sammanfogade med dyvlar och kramlor av järn som ligger inbäddade i bly. På synliga delar har man ofta svalstjärtskramlor i brons.

Avvägningar av golv och skift är gjorda med en mycket stor noggrannhet. Tempelgolvet och Oikois stylobat har även en kurvatur eller överhöjning på omkring 1 cm på mitten.

 

Rekonstruktion

Idag ligger tempelplatsen i ruiner med byggnadsdelarna spridda runt omkring. Av marmorblocken finns ungefär 20-70% kvar. Då den grekiska arkitekturen är så konsekvent uppbyggd är det möjligt att med stor säkerhet kunna rekonstruera byggnadernas utseende. En förutsättning är noggrann dokumentation och ett noggrant uppmätningsarbete av byggnaderna och byggnadsdelarna där storlek, utseende och kramlornas läge är viktiga ledtrådar.

Ett stort problem är att de frilagda resterna skadas kontinuerligt av väder och vind. Ett klimat med frost och snö på vintern och ett kolkraftverk i närheten är några orsaker.

Ett litet museum med tak över de viktigaste marmorblocken är under projektering. Detta museum skulle även vara en god förutsättning för en fortsatt utgrävning av tempelområdet för att ytterligare kunna klarlägga hur denna plats en gång byggdes och användes.

 

Källor: Axel W Perssons hypotes Guden med dubbelyxan, Medelhavsmuseet, 1987
Övrigt Sten No. 2:1986